Resebloggar från Travellerspoint

Sista inlägget för detta äventyret!

Hej på er!
Längesen sist men vi har varit på resande fot och inte haft så bra internettillgång. Men nu kommer ett sista inlägg från det här äventyret med en sammanfattning av vad vi varit med om sen vi lämnade campus.

Vi har tänkt i flera veckor att vi måste skriva och berätta för er hur otroligt gästvänliga folk är här. Man skäms nästan när man tänker på att de inte alls skulle bli lika väl omhändertagna i Sverige som vi har blivit här. Vi har ju blivit hembjudna till både till Sir, Suj, Suh och E aka ”Local Guardian” och då inte på någon liten torftig fika, nej gud nej det har varit massa bakverk, smoothies, juice och mat i mängder. Sir’s fru tog tom med oss till en supermarket och visade oss lite vad vi kunde köpa, så vi plockade på oss lite smått och gott. Väl i kassan skulle vi ta fram plånboken men nej det fick vi inte, hon skulle visst betala våra varor också! Är man gäst så får man tydligen finna sig i att bli bjuden, inte bara på mat i mängder utan på ALLT! Kändes lite obekvämt för oss som inte är vana vid sånt och speciellt när man inte kan bjuda tillbaka heller, campusköket inbjöd inte riktigt till att ställa sig och laga finmiddag…

Näst sista dagen på KMC så bad vi E att visa oss runt i den akademiska delen av sjukhuset. Vi började med anatomisalen. En gigantisk sal med säkert 30 dissektionsbritsar, 150 studenter ska kunna vara där samtidigt. Aktiviteten var i full gång och det låg balsamerade kroppar och kroppsdelar lite här och var. Snubben som var ansvarig för kropparna berättade att de för närvarande hade 25 st! Han visade oss också behållarna där de förvaras.
Utanför salen hade studenterna gjort en skylt av ben.
Vi fick också gå in i anatomimuseet där man kunde studera kroppens beståndsdelar både på bild och på riktigt. Knasigt ställe alltså. Men säkert väldigt bra för studenternas anatomikunskaper.

large_IMG_4331.jpglarge_IMG_4316.jpgIMG_4317.jpgIMG_4306.jpgIMG_4309.jpg

Vi hade konfererat med Dr H angående avresa från campus och bestämt att han skulle ordna ett fordon som plockade upp oss på morgonen och körde oss till tåget. Japp, fint. På torsdag morgon kl 6.30 kom det ett fordon. Ett litet sådant. Typ en mopedbil. Chauffören klev ur, såg våra väskor och sa därefter inte ett ljud. Men hans ögon talade ett tydligt språk – det här går aldrig. Paniken var nära. Både för honom och oss. Det lilla bagageutrymme som fanns upptogs till hälften av en fet högtalare och ett gammalt däck. Inte en chans att en resväska skulle gå in där. Kul. Tåget skulle gå om en timme som blev till 50 minuter, som blev till 45 innan vi hunnit lösa logistiken. Färden till tåget tar 30-45 minuter beroende på trafiken så det var inte tal om att fixa en annan bil. Vi fick lösa det genom att lirka in den ena gigantiska väskan i framsätet, den andra i baksätet och oss två intryckta bredvid, utan säkerhetsbälte. En snabb inbromsning hade resulterat i mos av oss och väskorna. Men, allt gick fint, vi hann med tåget och nästa gång tar nog chauffören en större bil.

DSC09131.jpgDSC09135.jpg

Första anhalten på vår semester var Alappuzha (eller Alleppey på lat kolonialengelska). Där bodde vi på ett gulligt homestay och åkte kanot. Vi blev runtpaddlade på små kanaler och iakttog det dagliga livet som pågick vid strandkanten längs de så kallade backwaters – instängt hav kan man säga. I dessa vatten gör folk ALLT. Badar, tvättar sig och sina kläder, diskar, fiskar, fraktar gasol, byggnadsmaterial och varor, gör sina behov och släpper ut sitt avlopp från huset. Vi blev inte så badsugna, vilket vår guide tackade för:
-You swim?
-No not here.
-THAAAANKYOUUU.

”Varsågod!” tänkte vi och undrade vad han tackade för egentligen. Indier säger inte tack har vi fått höra, det indiska ordet för tack används inte. När engelskan kom har folk förstått att det är nåt man säger i engelskan, men inte alltid hur man ska använda det på ett adekvat sätt. Förutom båtande så ägnade vi oss åt att ta en tur på stranden och spana in rastandet av den lokala tempelelefanten.

DSC09144.jpgDSC09158.jpgDSC09164.jpgDSC09167.jpglarge_DSC09169.jpglarge_DSC09180.jpglarge_DSC09194.jpgDSC09210.jpgDSC09218.jpglarge_DSC09220.jpglarge_DSC09226.jpglarge_DSC09242.jpglarge_IMG_4396.jpglarge_IMG_4441.jpglarge_IMG_4450.jpgIMG_4462.jpgIMG_4488.jpgIMG_4497.jpg

Från Alappuzha tog vi en taxi till Varkala och Akhil Beach Resort. Halleluja, äntligen en pool! Fyra lugna dagar med morgonpromenader, yoga, tibetansk mat, västerländsk frukost, cocktails, gigantisk cappuccino och besök från Kannur Medical College. Det märktes att det var low season, vissa restauranger stängde till och med för säsongen och öppnar först i augusti. Märkligaste ögonblicket var när en figur som såg ut att vara en blandning av uteliggaren i nordstantunneln och en hippiefierad, avdankad jultomte iklädd minimala speedos plötsligt uppenbarade sig vid havet. Hans största bekymmer verkade vara hur han skulle lyckas få solbrännan så jämn som möjligt.

DSC09282.jpgDSC09285.jpgDSC09291.jpglarge_DSC09307.jpglarge_DSC09309.jpgIMG_1424.jpglarge_IMG_1426.jpgDSC09351.jpgDSC09348.jpg

Nästa anhalt var Trivandrum för att därifrån ta oss vidare till Kovalam. Tågresan tog bara en timme vilket var en himla tur eftersom det är dåligt med bagagehyllor på tågen här så vi fick trycka in både väskorna och oss i sätena, "that's your only option" som mannen bredvid oss så fint uttryckte det.
Vi anlände till Trivandrum kring tiosnåret, låste in väskorna i ”cloak room” på järnvägsstationen och tog en rickshaw till Trivandrum Zoo som vi läst om i guideboken och som tydligen också var inspiration till boken Life of Pi. Vi såg för övrigt den filmen i Varkala, den utspelar sig ju i Indien och kroppspråk och dialekt var autentiskt undantaget för lite huvudvobblande och för långsamt och välartikulerat snack. Det var faktiskt ett fint zoo, för att vara i Indien. Rent och snyggt. Men rätt små inhägnader och burar för djuren. Men där fanns i alla fall massa olika fåglar, ormar – bl.a kungskobra, björnar, elefanter, tigrar, bufflar, noshörning, flodhästar, leopard, jaguar, krokodiler, lejon, fladdermöss, apor och olika hjortdjur i alla dess former. En trevlig liten utflykt som avslutades med bananlövs-lunch på stans bästa ställe – 10 olika currys! Chapati, ris, Papadam och Payasam - innan vi tog taxi till Kovalam och Leela.

IMG_4563.jpgIMG_4558.jpg

Vi har tränat duktigt i Anjarakandy, och det har blivit en hel del löpning. Mia har kört på morgonen och Malin på eftermiddag/kväll för det mesta. Under flertalet av Mias morgonträningar har hon stött ihop med Dr W som då varit ute på morgonpromenix. De ha utbytt ett par ord varje gång, och sedan fortsatt med sitt. En morgon pratade de om att vi borde besöka Dr W’s tempel någon gång. Med reflexmässig artighet svarade Mia att javisst det borde vi verkligen göra! Tiden gick och det blev snart dags för oss att resa vidare, varpå Dr W kände en stress att få till detdäringa tempelbesöket. Han ringde och ringde, men vi var upptagna eller bortbjudna på annat. Det gick så långt att Dr W dök upp på neurologmottagningen vår sista dag där. Han berättade då att han arrangerat med lunch för oss efter jobbet och sen skulle vi åka till hans tempel. ”Oooohh…” svarade Mia lite chockerat. Vi var ju tvungna att packa och städa ur lägenheten samma dag. ”Well a quick visit then…” klämde hon slutligen fram till Dr W’s stora glädje. Hon fick sedan skamsen gå in till Malin och erkänna att hon inte kunnat säga nej, utan nu skulle de åka med Dr W, som Malin aldrig träffat, till hans tempel och hans brors resort för lunch. Det blev trevligt, men tiden på resorten drog iväg och något tempelbesök hanns inte med. Istället fick Dr W köra hem oss till campus. Under bilfärden sjöng han sången ”Oh Maria” på repeat och pratade han nonstop om att det skulle bli så tomt nu utan Maria som varit sååå nice and talkative. Always full sweat. Vad skulle han nu ta sig till. ”I will say to the cashew tree what shall I do Maria is gone, and cashew tree will say you will find a new Maria Dr W, but I will say NOOO” Lite småpsykotiskt kan man känna. Det var tur att vi inte fick honom på halsen tidigare under vistelsen, då hade vi nog fått en fullfjädrad stalker.

large_DSC09308.jpg

Just nu befinner vi oss på The Leela Kempinski Kovalam Beach där vi njuter av tre dagars 5-stjärnig lyx som är svår att sätta ord på. Vi låter bilderna tala. Imorgon väntar en sista njutardag innan vi kring midnatt beger oss mot flygplatsen för att 05.00 lyfta mot nordligare, kallare, och efterlängtade breddgrader. Snart snart får vi krama er igen!

IMG_4607.jpgIMG_4605.jpglarge_DSC09354.jpg
Rummet och utsikten från balkongen

DSC09365.jpgDSC09369.jpg

large_IMG_4613.jpglarge_DSC09366.jpg
IMG_4645.jpg
Sky bar

DSC09372.jpgDSC09380.jpgDSC09381.jpglarge_DSC09392.jpgDSC09394.jpg
Pool-området

large_DSC09398.jpgIMG_1464.jpgIMG_4624.jpgIMG_4657.jpgIMG_4660.jpg
Buffé-mat och medicinskåpsinventering i gymmet

large_IMG_4654.jpg

Författat av Malin-Mia 09:57 Kommentarer (2)

Sistakvällen-kvällen!

Ceremonier, perfekta sarees och tårta!

Hej! Innan vi säger nåt annat så vill vi tacka för alla fina, roliga och knasiga kommentarer (farfar Lars gav oss ett gott skratt med sin Kina-historia) som vi fått! Kul att ni läser och uppskattar att vi delar med oss av Indien-livet.

Äntligen är sista kvällen här! Vi har ju haft nedräkning nu ett tag och även om det känns sjukt gött att åka härifrån och softa på stränder i 10 dagar innan vi äntligen får åka hem till er igen så känns det samtidigt lite vemodigt. Var väldigt konstigt att säga hej då till alla idag, människor som man träffat dagligen nu i nästan 8 veckor och som man kanske aldrig mer kommer få se i hela sitt liv... skum känsla.

DSC09056.jpgDSC09052.jpg
DSC09053.jpgDSC09055.jpg
Malins rum

Sista dagen på KMC började med Clinical Club imorse där Malin äntligen skulle få hålla sin presentation som hon väntat på i typ 5 veckor. Ställde klockorna extra tidigt för att hinna fixa till sareesarna som vi efter mycket om och men nu skulle få använda. Hade tjuvtränat lite kvällen innan tillsammans med goodindiangirls.com med steg för steg instruktioner till hur man tar på sig en saree på rätt, bäst, snyggast och mest perfekta sättet. Just det där med perfekt har vi fått höra mycket så fort sarees kommit på tal, "It has to be perfect! Perfect length. Perfect folds". Ja ja har vi tänkt, så jädrans svårt kan det ju inte va att dra 6 meter tyg runt kroppen. Hrm... vi upptäckte snart att det faktiskt är rätt knepigt att få till alla de där varven och vecken och säkerhetsnålarna på ett snyggt sätt och så att man dessutom inte skulle råka tappa hela skapelsen helt plötsligt i en trappa. Oops. Rumpa och mage och allt.

large_DSC09061.jpglarge_DSC09071.jpg

När vi väl fått till det "perfect" och kom fram så var salen låst och inte en kotte syntes till. Va fan, ska det bli inställt nu när vi väntat så länge och planerat in avresa tills efter presentationen. Jäkla skit. Sujje såg surare och surare ut, och när vi väl kom in funkade inte projektorn. Det var inte bara lite tekniskt töntfippel som många föreläsare på läkarprogrammet ägnat sig åt i början av sina lektioner. Inget "Hur får man helskärm?" eller "Var är det nu man höjer volymen?". Detta var på riktigt. Kändes som att projektorn fått en psykos, eller en borderlinestörning. Allt Sujje och Mallan gjorde blev fel. Men ingen hade fortfarande kommit (15 minuter efter utsatt tid), så det var ju ingen panik. När Sujje sa besviket att vi nog får ställa in, började folket strömma in och projektorn fungera. Malin fattade micken och började presentationen. Efter en minut eller två hördes ganska mycket sprak i högtalarna -mikrofonen började fetglappa. Mia såg på Malin att det var jobbigt och hon blev frustrerad, men hon tappade aldrig fattningen, ingen tyckte att det var dåligt. Hon är ju så snygg att hon kan charma vem som helst!

large_DSC09076.jpglarge_DSC09077.jpglarge_8C3407492219AC681750E3BE798FDB2B.jpg

Presentationen gick bra, och sen var det dags för sista ronden, som traditionsenligt avslutades med fika i cafeterian. Vi hade med oss kladdkaka som blev väldans uppskattad. Vi hade också med en present till Sujje, en stor jättefin Sverigebok, som han tyvärr inte öppnade på plats, för det gör man inte i Indien. Suck. Men, men.

large_IMG_1336.jpglarge_IMG_1337.jpg
Sista Ronden! Låne-flipflops utanför IVA. Malin gör det i farten!

IMG_1358.jpgIMG_1357.jpg
Mia låtsas vara busy på mottagningen.

Nere på mottagningen fick vi några sista patienter till våra studier, innan Suj och Suh kom in och bad oss komma till EEG-rummet. När vi kom in hade de fixat överraskningshejdåfirande! Dekorerat med en stulen julgransdekoration, köpt present och beställt tårta från underbara bageriet Baker Boys - Chocolate Fantasy! Vi blev rörda, glada och mätta. Hela gänget på neurologen var samlade - Sujje, Suj, Suh, Jr Resident, AT-läkare och neurotech-studenter. Det blev en massa fotograferande i alla olika konstellationer och poser.

large_DSC09083.jpglarge_DSC09085.jpglarge_DSC09088.jpglarge_DSC09091.jpglarge_DSC09097.jpg

På eftermiddagen innan hemgång kallade Sujje in oss till sitt rum - det var dags för ceremoni. Sujje hade skrivit ut "Certificate of Training" som han högtidligt ville överlämna. Han har i dessa beskrivit vad vi gjort under våra 8 veckor, skrivit ut det på specialpapper, signerat och stämplat med både collegestämpel och sin egen stämpel, och därefter lagt dem i en stämplad plastficka. Det blir svårt för någon att hävda att det är oäkta. Sujje var väldigt nöjd med det högtidliga i situationen och ville givetvis föreviga den på bild.

large_DSC09099.jpglarge_DSC09101.jpg

Vi bjöd också in alla gamla AT-läkare som randat sig på neurologen under våra 8 veckor. Vi bjöd på kladdkaka och det blev ännu mer fotograferande.

large_DSC09104.jpg
Bästa, sötaste AT-läkaren!

Ikväll har vi städat och packat, lagat pizza och snart ska vi se på film. Imorgon har Dr H (sjukhuschefen) ordnat med en bil som hämtar oss 6.30. Tåget går 7.30 från Kannur och är framme i Alleppey runt 16-snåret. Vi har laddat med böcker, ljudböcker, podcasts, musik och matsäck.

IMG_1374.jpgIMG_1369.jpg
Kokosnötsmatsäcksfix!

Sist men inte minst Saree-kavalkaaaad!!

large_DSC09106.jpglarge_DSC09108.jpglarge_DSC09111.jpglarge_DSC09109.jpglarge_DSC09116.jpglarge_DSC09120.jpglarge_DSC09121.jpg

Författat av Malin-Mia 07:48 Arkiverat i Indien Kommentarer (7)

Cirkus Sujje

sunny 37 °C

Vår käre Sir. Precis som mamma Melin poängterade i sin kommentar på senaste inlägget så tycker vi om honom. Han är lite egen, men man kan inte annat än gilla den lille figuren. Nu kommer därför en full beskrivning och ett antal anekdoter i Sirs ära. Uppblandat med bilder från vardagen här på Kannur Medical College Super Speciality Hospital.

large_IMG_1219.jpgIMG_1217.jpg
Kvällspromenad och Bananodlingar

Vi har lärt känna honom ganska bra nu, efter två månader. Han har två barn, en fru som är ingenjör och de håller på att bygga sitt egendesignade hus. När han skulle köpa husgrunden råkade han köpa lite dum mark… ”it seems” (vilket är ett av Sirs favorituttryck). Huset sjönk ner i marken och de fick bygga om allt på pålar. ”DAMN expensive it was”.

large_IMG_1236.jpglarge_IMG_1241.jpg
Hierarkisk rond och en tom avdelning. Först går Sir, sen junior resident, sen AT-läkare, sen sjuksyster, sen sjuksyster nr 2, sen vi, sen 15 andra studenter.

Han bjuder gärna på historier om hur knasigt saker har gått för en bekant eller för honom själv. Han är heller inte främmande för att prata om Indien som världens knäppaste land, precis efter en hyllning till fosterlandet. Pengar är också intressant. Hur mycket eller lite saker kostar, det pratar vi ofta om under förmiddagsfikat. Då kan det handla om vad som helst – från att sjukhuschefen köpt billiga sjuksängar i Kina till att politiska ledare tjänar massor med pengar, typ mest av alla. ”Sooo rich are they, and no education. Don’t want to study, go in to politics”. Var kommer pengarna ifrån, frågar vi. ”Corruption, only corruption hahahahahaha”

IMG_1243.jpg
Psyk har de gömt längst bort i en korridor.

Karriär är ett annat kärt ämne. Att skriva artiklar är hans huvudtips – ”SO important for your careeer. If you want to work abroad and all, they only judge you on how many publications you have.” Och att välja ett karriärssjukhus för sin utbildning är A och O. ”Small hospital like this hospital, will not be good for your career” påpekas för jämnan rakt i ansiktet på AT-läkarna. Sympatiskt värre.

Vi kallar honom Sujje när han inte hör. Och sjukgymnastiken för Sujjes Cirkus. Där ligger den ena med lägre medvetandegrad än den andra medan passiva rörelser forceras fram av en hetsig sjukgymnast. Samtidigt skriker ungarna ikapp när det böjs och töjs i de små stackars armarna och benen.

large_IMG_1244.jpg
large_IMG_1252.jpg
Sjukgymnastiken, för en gångs skull lite öde, och undersökning av höftfraktur på mottagningsrummet.

Innan vi kom hade Sir berättat för ALLA att ”Two students will be coming!” Och inte ”alla” som i ”ganska många”, utan faktiskt ALLA. Alla han träffat. Detta fick vi höra idag av Suj och Suh, som fnissande berättade att han i två månader innan vår ankomst börjat förbereda sina kollegor, medarbetare och studenter. Förutom Mr. Thoraxkirurg som surt tittade på oss första dagen och muttrade ”Who are these people?! We didn’t know they were coming”. Sujje log lite försynt och gick därifrån.

IMG_1238.jpg
IMG_1250.jpgIMG_1249.jpglarge_IMG_1248.jpgIMG_1246.jpg
Förmiddagsfikar här varje dag.

Sujjes anekdoter - ursäkta röran angående språket. Vissa saker gör sig inte på svenska och tvärt om. Vi får spela upp det live när vi kommer hem, det är det bästa sättet att höra Sujjes historier. Föreställ er en indisk pigeonengelska med kraftiga konstpauser.

Att göra en vänstersväng i Vancouver: Väldigt lurigt alltså. Skitsvårt rent ut sagt. Man kan inte bara svänga förstår ni! Först måste man köra och ställa sig i mitten av vägen, vänta tills det inte är grönt längre, men innan det blir rött så blir det gult!! Då måste man svänga, jättejättefort! Väldigt svårt.

IMG_1261.jpg
Det var igår en råtta eller stor ödla i Mias luftkonditionering.

Sujjes plantskola: En gång skulle jag testa att odla saker. Jag valde bananer och tapioca, det var lättast. Marken köpte jag rätt billigt, för det var inte så nära stan. Såå, jag fick köra där fram och tillbaka för att ta hand om plantorna. Det växte bra, men sen kom regnet lite tidigt det året, det gör det aldrig annars. Bara det året! ”All destroyed in the rain, half banana trees destroyed, and tapioca was not ready, not ripe, but I had to try and sell. No one would buy. It wasn’t ripe you know. Ooooohhh. So much money I lost. That was my first experiment”

large_DSC09027.jpglarge_DSC09026.jpg
Lunch med Suj och Suh.

Less crazy people in India: In Canada, so many crazy people with bungy jumping, skydiving, jumping and all. In Whistler they go with ski in the winter, and then, in summer, they take the bikes!! Aaah!! All of them break their neck, and then when they’re in a wheelchair still they are crazy. With this motor wheelchair, they drive soooo fast!! You get scared!

IMG_1201.jpgIMG_1188.jpg
Mango och Malin i skrubben på skrädderiet.

Det bästa var ändå när vi skulle åka till mötet med indiska läkarföreningen. Sujje hämtade oss i lägenheten och vi åkte i hans inte så fina, men billiga, SUV. Var femte minut var han tvungen att sticka ut huvudet för att ”Confirm the way”. En av dessa utstickningar gick inte enligt planen. Han hade stannat bilen, kikat omkring sig, medan vi märkte att Malins bilruta vevades ner (vi satt i baksätet). Kort därefter hörde vi ett högt ”DUNK!”, följt av ett litet ”Aoo”. Sir hade försökt sticka ut huvudet genom fönstret men glaset var inte nervevat! Vi dog av tillbakahållet skratt samtidigt som Sir låtsades som ingenting, lugnt vevade ner rutan och frågade om vägen. Han måste ha blivit så himla paff… och säkert funderat länge på om vi märkte det eller inte…

large_DSC09014.jpglarge_DSC09013.jpg
Sujje meckar med Mias videos inför föredraget. Mecket kändes oändligt.

Enligt Suj och Suh är Sir den bästa auktoriteten på sjukhuset. Han är inte dryg eller spydig som de andra. Han hälsar även utanför sjukhuset och han är omtänksam, på riktigt. En bra människa helt enkelt. Vi håller med, helt klart. Som sagt, det går inte att tycka illa om honom även om vi inte alltid tycker som han i alla frågor.

large_IMG_1278.jpglarge_IMG_1275.jpglarge_IMG_1274.jpg
Våra Saris är ÄNTLIGEN färdiga!

"If you go to Mumbai, in the subway, you will get suffocated” – Sujje den 5 April, på fullaste allvar. Stone face.

Författat av Malin-Mia 07:55 Arkiverat i Indien Kommentarer (6)

En dag som lika väl hade kunnat ställas in.

semi-overcast 36 °C

Status kl 13.48, neurologkliniken KMC

AT: Väldigt väl orienterad till tid, plats och person. Svarar ej adekvat på frågor. Nedstämd. Sänkt vakenhet (RLS 2= kan väckas med kraftig stimulering)
Neurologi:
Grovkraft: Sänkt i alla fyra extremiteter.
Kranialnerver: Partiell ptos bilateralt. Bilateral facialispares.
Tonus: Hypoton x 4
Meningism: Ingen nackstelhet - tvärtom.
BT: 100/60
Puls: 42 slag/minut

Ibland suger saker verkligen. Suck. Vi skulle hämta våra magtröjor till sarisarna idag på Eskima Tailoring. När vi kommit dit vid fyrasnåret sa de:
- Six o'clock, six o'clock!
- Nonononnooo svarade vi. Ska vi dra runt här på stan i två timmar och göra ingenting, skittrötta, aldrig i livet! Är ni inte kloka? (Tänkte vi, sa inget högt, fastän det säkert inte gjort nåt. De verkar inte förstå engelska..) Nej klockan fem sa vi. Vi måste hem, vi har ju rest en timme hit nu för bövelen. Måste hem och plugga "Medicaaal cooolleege, staaaaddi, take bus five o'clock", försökte vi, och fick svaret att vi skulle vänta lite, tanten gick iväg. Hon kanske ordnar det då tänkte vi. Schysst.

Hon kom tillbaka efter nån minut:
- Five thirty!
- Five
svarade vi.
- Five thirty!!! Hon tog vårt kvitto, pekade på den finstilta malayalamska texten längst ner, försökte säga att det står 5.30 på kvittot. Helsikels helsike, det kunde väl tanten klämt ur sig i lördags... Besviket muttrar vi:
- We don't speak malayalam, it's on malayalam... You should have told us... Vi får tillbaks kvittot med de finstilta krumelurerna. Fem rader med krumelurer. I mitten står en fyra. En enda siffra bland krumelurerna.
- Here it says four... säger vi frågande. Nu är det tant som tänker "helsikes helsike":
- Yes four, säger hon med påkommen min.
- It's four now.
- Five thirty!!!!
Sen vänder hon på klacken och slänger igen en imaginär dörr bakom sig med en smäll. Rätt i ansiktet på oss.

Vi står snopna kvar. Inte nog med att det inte är klart och vi får vänta två timmar, tantskrället ljög oss rätt i nyllet!
- Skithuvve, trötta jäkla tönthuvven. Bajshuvve. Bajstant, muttrar jag när vi med tunga steg går ner för trapporna, ut på gatan.
- Jag är kissnödig också... suckar jag uppgivet till Malin. Har vi vart någonstans det finns en toa?
- Indian Coffee House.
- Det är nära, dit går vi.

Egentligen hatar jag att stövla in på restaurang eller café med synlig riktning mot toaletten. Det känns som att man snyltar. Snyltar på vadå egentligen? frågar jag mig. Här är ingen kö. Här finns inte nåt vatten. Ingen spoltoa. Jag stövlar vidare in i lokalen. Möjligen snyltar jag på deras rengöring av toaletten, den de gör endast för sina kunder... Det visar sig dock snart att de knappast städar för sina kunder heller. Det var den äckligaste äckeltoa jag någonsin sett.

Stanken av avlopp, mögel och gammalt ingrott kiss slår emot mig som en käftsmäll. Jag håller andan. Det finns en pissoar och ett hål i golvet. Eller ja, inte ens ett hål, mer en igengrodd duschbrunn. Vid sidan av duschbrunnen finns två plattor att sätta fötterna på. En sekund överväger jag att försöka kissa i pissoaren. Jag överger tanken. Med stor väska och alldeles för fluffiga byxor försöker jag kravla mig ner i huksittande, ska försöka att inte kissa på mig själv. Håller fortfarande andan. Hinner tänka att när jag väl behöver andas kommer jag att dra ett för djupt andetag och dö av förgiftning. Andningsstillestånd. Eller dra in tillräckligt med bajsbakterier i lungorna för att dö i lunginflammation. Tanken försvinner av att jag inser att jag in min ihopkrupna position har pissoaren två centimeter från pannan.

Jag drar upp byxorna, det finns ingen papperskorg för att slänga den ensamma rutan toapapper jag använt. Sneglar på den igengrodda duschbrunnen. Glädjer mig åt att jag inte behövde göra nummer två. Slänger i ren äcklad protest toapappret på duschbrunnen, dumma duschbrunn! Går ut, drar ett djupt andetag. Puh. Jag klarade det. Tvättar händerna och går ut på gatan. Det är blött i mina flipflop. Har jag kissat på dem? Eller spillt vatten från handfatet? Vill gråta lite, men tar mig i kragen. Livet går vidare, även om det går i kiss-tofflor.

Efter att ha fördrivit tiden på en supermarket har klockan blivit nästan halv sex och vi är tillbaka på Eskima. De sätter oss i en skrubb och stänger dörren. Visserligen en skrubb med A/C, men ändå. Mutar oss med mangofestis, och vi inser att vi nog kommer att få vänta ett tag. Till slut kommer de med våra blusar, som såklart inte passar. Malins åker av axlarna och min är för stor öven bysten. Vi ser ju inte kloka ut. SUCK. Skulle haft dem imorgon på möte med indiska läkareföreningen där jag ska presentera ett case, men det går ju inte. Nähepp. Vi blir erbjudna en tillfixning och väntar ytterligare tjugo minuter, provar igen. Ingen förbättring. Har de ens sytt nåt de senaste tjugo minuterna, eller trodde de bara att vi skulle ändra oss eller tappa tålamodet? Vi bestämmer att vi hämtar dem på lördag, då ska vi ändå till stan för lunch med Suj o Suh. Huvudskräddaren ber så mycket om ursäkt:

- Sorry, so sorry! Saturday, full perfect!!
- Ok,
ler vi trött och tar bussen hem. Vi handlar kokosnötter på busstationen. I Chakkarakal (byn nära campus) finns inga att köpa. Konstigt tyckte vi, tills vi insåg att på landet går man väl ut i skogen eller på bakgården och tar sig en kokosnöt om man vill ha en. Enligt tillgång-efterfrågan-principen finns inget försäljningsvärde... Det vore lite som att sälja grankottar och grus i Sverige.

Trött dag. Men Malin har gen-repat sitt föredrag till Clinical Club, så någon nytta har vi åtminstone gjort. Annars hade vi lika väl kunnat ställa in idag. Sova 24 h extra.

Godnatt.

//Mia

Författat av Malin-Mia 07:44 Arkiverat i Indien Kommentarer (6)

Gustav åkte hem

Nedräkning: 7 dagar kvar på kliniken!!!
Vi pallar snart inte mer av sjukhusandet. Jäkla ronder, jäkla värme. Jäkla tråkiga patienter med axelsmärta eller diskbråck. Eller de med ytliga vener utan symptom. Men ett och annat prolaktinom lättar upp stämningen. Dels för att det är intressant, dels för att vi då blir inkallade till Sir där det finns luftkonditionering, halleluja! Dessutom har han en såndära platta att sätta upp röntgenplåtarna på, istället för att försöka tyda redan kluriga MR/CT-bilder genom att hålla upp dem mot ljuset, som oftast skyms av nån gammal fladdrande gardin.

Det är nu bestämt vi att vi åker härifrån om 8 dagar, närmare bestämt torsdag morgon den 11 april. För att sen komma hemhem 21 april. Jisses det kanske hunnit bli vår när vi kommer hem!! (Obs kanske, aftonbladet skrev ju häromdagen om chockprognosen att våren är inställd i år!)

Den första av våra clinical club-presentationer är nu avklarad! Det gick så bra att Mia ska nu bli Kerala-kändis (Sir: ”Famous in Keralaaa HAHAHAHAHA”), genom att presentera på Indian Medical Association Meet 4 april. Vi har också fått veta att på mötet serveras gratis middag och alkohol. Sir påpekade flera gånger att "You can take if you want to. I'm not taking but you can, no pressure! Höhö! Most doctors come only for free booze" så vi får väl se om det slinker ner någon öl på torsdag eventuellt! Lite av Mias nervositet har också släppt då Sir berättade att det inte är några neurologer som kommer till mötet, pjuh! Pinsamt annars. Nu kommer hon kunna mest av alla där om Botox och spasticitet.

large_IMG_1163.jpgIMG_1159.jpg

Gustens näst sista dag här var vi en sväng på stranden, för att få till den härligt rödbruna touchen innan hemresan.

SAM_1426.jpgSAM_1420.jpgSAM_1415.jpgSAM_1414.jpg

Sista dagen fick Gustav välja vad vi skulle göra. Han valde handlingsutflykt till Chakkarakal – mest för att besöka bagerierna och kexochkakhyllan på supermarketen, gottegris som han är.

large_IMG_1165.jpg
Gustavs matsäck inför hemresan

Vi firade sedan två fina veckor med bubbel på taket – och inte vilket bubbel som helst! Utan alkoholfritt rödvinsbubbel! Det ni! Det smakade som en blandning mellan läsk och svartvinbärssaft. Helt okej, och långt bättre än Gustavs arabiska alkoholfria öl han fick tag på efter botaniserandet bland kexen!

large_IMG_1174.jpg
Äcklig öl men göttig känsla!
large_IMG_1168.jpg

Författat av Malin-Mia 07:02 Arkiverat i Indien Kommentarer (2)

(Inlägg 1 - 5 af 33) Sida [1] 2 3 4 5 6 7 »